SMÅBLONDINERNA (-s mamma)

Numera hittar ni mig på frulgbetraktelser.blogg.se

VÄLKOMNA!

Till helgen åker vi till barnfamiljernas "Mecka" och obligatorium- Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby.

Ebba är väl förtrogen med nästan alla AL-figurer vid det här laget  och de har i olika omgångar varit det enda som passerat både i DVD-spelaren och vid kvällsläsningen. Jag har lagat trist vardagsmat till Lotta på Bråkmakargatan, städat elementen till Pippi Långstrump, smygläst under kudden när vi ska titta tillsammans på Madicken (för 100:e gången), och somnat mitt i Emil-boken någonstans mellan han går på Vimmerby marknad och trillar in i borgmästarinnans veranda.

Jag kan mina Astrid Lindgrens figurer och hur mycket jag än älskar dem så måste man medge att Lotta inte kanske är den bästa förebilden när det gäller att lyssna på sin far och mor, Stina i Saltkråkan är bekäftig och lill-gammal på det där otäcka sättet och att Tjorven och Pelle är så god vän med henne är faktiskt ganska osannolikt. De flesta skulle ju fly all världens väg om de blev ihoptussad med henne. Men det kanske är svårt att fly från en ö mitt ute i kustbandet utan de får bara inse att sommaren snart är slut och hon drar hem till sin "gata hemma i stan".
Man kan ju undra också om inte både Pippi och Emil skulle gå i OBS-klass?
Helt klart bra "cases" på psykologutbildningen är de i alla fall.
Och ärligt talat...Barnen i Bullerbyn....är det inte lite sektvarning på dem?
Umgås i parti och minut, sysslar med kotterier och utesluter de som är annorlunda (den yngre Kerstin),

Men en liten gosse har vi missat trots att det var min egna personliga favorit....Rasmus på luffen.

För att riktigt få valuta för pengarna på vår helgtripp så gjorde vi det osannolika beslutet att lägga ut ytterligare pengar. Helt ologiskt egentligen och till på köpet ytterligare en figur vi "måste" tajma in under vårt besök.
Vi köpte Rasmus på luffen på DVD och ägnade lördagskvällen åt att titta på "Rasmus på luffen", äta popcorn och trängas i soffan.
Men Ebba var nöjd och det får väl ursäkta att man har hål i plånboken (huvudet).

Väl nerbäddad och snart på väg att "knoppa in" säger hon till mig;

- Mamma, Oskar (Paradis-Oskar i Rasmus på luffen) är inte på riktigt.

- Nä...
("Åh, hon har fattat det här med skådespelare!")

- Nä, han låtsas ju bara.

- Ja, det gör han kan man säga.
("Jo, det är väl låtsas de gör även om Dramaten- skådespelarna skulle väl vilja kalla det något mera sofistikerat.")

- Ja, för egentligen är det ju Abbes pappa Nilsson som har klätt ut sig!
(Allan Edwall spelar ju både Abbes pappa i Madicken och Paradis-Oskar)

JA, DET ÄR BARA ATT SÄGA TILL JULTOMTEN, (som Ebba slutade tro på i 2-årsåldern efter ett minnesvärd möte med en dito sådan och mamman fick tala om att tomtar finns bara för att man ska kunna sätta porslinsfigurer på fönsterbrädan om man är lagd åt det hållet och att det nog är bara för att mamma och pappa ska kunna skylla på någon annan när de övertrasserar kontot för att tillgodose sin lilla älsklings önskningar)

......VÄLKOMMEN TILLBAKA!

Till helgen åker vi till barnfamiljernas "Mecka" och obligatorium- Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby.

Ebba är väl förtrogen med nästan alla AL-figurer vid det här laget  och de har i olika omgångar varit det enda som passerat både i DVD-spelaren och vid kvällsläsningen. Jag har lagat trist vardagsmat till Lotta på Bråkmakargatan, städat elementen till Pippi Långstrump, smygläst under kudden när vi ska titta tillsammans på Madicken (för 100:e gången), och somnat mitt i Emil-boken någonstans mellan han går på Vimmerby marknad och trillar in i borgmästarinnans veranda.

Jag kan mina Astrid Lindgrens figurer och hur mycket jag än älskar dem så måste man medge att Lotta inte kanske är den bästa förebilden när det gäller att lyssna på sin far och mor, Stina i Saltkråkan är bekäftig och lill-gammal på det där otäcka sättet och att Tjorven och Pelle är så god vän med henne är faktiskt ganska osannolikt. De flesta skulle ju fly all världens väg om de blev ihoptussad med henne. Men det kanske är svårt att fly från en ö mitt ute i kustbandet utan de får bara inse att sommaren snart är slut och hon drar hem till sin "gata hemma i stan".
Man kan ju undra också om inte både Pippi och Emil skulle gå i OBS-klass?
Helt klart bra "cases" på psykologutbildningen är de i alla fall.
Och ärligt talat...Barnen i Bullerbyn....är det inte lite sektvarning på dem?
Umgås i parti och minut, sysslar med kotterier och utesluter de som är annorlunda (den yngre Kerstin),

Men en liten gosse har vi missat trots att det var min egna personliga favorit....Rasmus på luffen.

För att riktigt få valuta för pengarna på vår helgtripp så gjorde vi det osannolika beslutet att lägga ut ytterligare pengar. Helt ologiskt egentligen och till på köpet ytterligare en figur vi "måste" tajma in under vårt besök.
Vi köpte Rasmus på luffen på DVD och ägnade lördagskvällen åt att titta på "Rasmus på luffen", äta popcorn och trängas i soffan.
Men Ebba var nöjd och det får väl ursäkta att man har hål i plånboken (huvudet).

Väl nerbäddad och snart på väg att "knoppa in" säger hon till mig;

- Mamma, Oskar (Paradis-Oskar i Rasmus på luffen) är inte på riktigt.

- Nä...
("Åh, hon har fattat det här med skådespelare!")

- Nä, han låtsas ju bara.

- Ja, det gör han kan man säga.
("Jo, det är väl låtsas de gör även om Dramaten- skådespelarna skulle väl vilja kalla det något mera sofistikerat.")

- Ja, för egentligen är det ju Abbes pappa Nilsson som har klätt ut sig!
(Allan Edwall spelar ju både Abbes pappa i Madicken och Paradis-Oskar)

JA, DET ÄR BARA ATT SÄGA TILL JULTOMTEN, (som Ebba slutade tro på i 2-årsåldern efter ett minnesvärd möte med en dito sådan och mamman fick tala om att tomtar finns bara för att man ska kunna sätta porslinsfigurer på fönsterbrädan om man är lagd åt det hållet och att det nog är bara för att mamma och pappa ska kunna skylla på någon annan när de övertrasserar kontot för att tillgodose sin lilla älsklings önskningar)

......VÄLKOMMEN TILLBAKA!

Vi har en hel del "dösnack" hemma just nu. Och det är inte det gamla vanliga tugget som blir av två snacksaliga föräldrar, deras 3,5-åring som ser ut att bli deras överman i munsvada och en lillasyster som framåt midnatt brukar morskat upp sig och kör sitt eget race när storasyster sussar sött sedan länge.

Nä, det här är "hardcore" snack från Ebba 3,5 år som frågar mycket runt döden och vad som händer efter den.
Svaren blir väl sisådär från en mamma som brottas med en ganska så "levande" dödsångest. Jag skulle så gärna vilja kunna svara med full tro på att vi kommer till himlen, äter Phiadelphiaost morgon, middag,kväll och får flyga runt i lucianattlinne och änglavingar, men jag är tyvärr lite skeptisk....
Jag vill inte bli maskmat....

Men jag inser att den dödsångest som grundlades hos mig i sängen när jag skulle sova som liten (jag var så rädd att dö om jag somnade att jag låg och nöp mig i låren för att veta att jag levde hela tiden och gärna nynnande på alla sånger jag kunde komma på. Det är nog därför som alla barnsånger sitter som klister på mig!) vill jag inte föra över på Ebba.
Så jag svarar käckt  "Javisst ska vi göra det!" när hon frågar om vi ska sitta bredvid varandra på molnet i himlen och att vare sig hon eller Anna kommer vilja sitta i mitt knä i himlen eftersom de kommer vara så jättegamla när de dör och visst kan änglar ha nagellack och halsband!

Men det blottlägger onekligen det värsta med föräldraskapet som man inte har en aning om innan man får barn. Nämligen att man blir tydligt medveten om att även ens eget barn en gång ska dö...

För lika lite så man kan förbereda sig för hur djävulusiskt ont det gör att föda barn lika lite kan man förbereda sig för det mest negativa med föräldraskapet. En känsla som man bara kan föreställa sig innan, men som får sitt djup när man får bebisen i sin famn, nämligen risken att man kan förlora dem.
Det är nämligen som om i samma stund som man får sin lilla bebis i sin famn så öppnas en ny åder i kroppen. Direkt från den delen som kan föreställa sig allt hemskt som kan hända det lilla livet som man just fått i sin vård till hjärtat....inga omvägar utan rätt in i hjärtat....

Man kan lugnt säga att ens egen dödsångest hamnar lite i skymundan och blir väldigt sekundär.

Men jag har bestämt mig för att detta är MIN oro och jag har ingen rätt att projicera den oron på mina döttrar. För det leder inte till någonting, absolut ingenting.
Så jag har lovat mig själv att vara en cool morsa och har faktiskt inget problem med det.

Jag har som regel att undvika att de slår i vitala organ/kroppsdelar som kan ge bestående men (tänder, njurar och huvudet), men hellre mjölktänder som ryker och lätta hjärnskakningar än att uppfostra döttrar i något "feglir" där klättring, "prova på" och utmana blir bara "ojoj", "ajabaja" istället för att lita på att de klarar ut det och litar på deras omdöme så länge de inte utsätter sig för livsfara.

Jag tror nämligen att det är ovärderligt att ha lärt sig att man de kan själva och litar på sitt eget omdöme den dagen när man är 17 år och hamnar i situationer där mamma är långt borta och man måste lita på sin egen magkänsla för att ta sig ur/inte hamna i situationer som kan ge en ångest länge, länge annars....

Tyvärr hjälper inte ens det alla gånger men man kan minimera riskerna och annars får väl deras arma mamma rycka ut!

I stort sett var jag väldigt nöjd med min mamma när jag växte upp.
Hon hade förmågan att finnas när man behövde henne och backade aldrig oavsett om det var behov av att sitta i knät eller hjärtesorg, men drog sig tillbaka lika snabbt när så krävdes. Hon var aldrig mamman som kom med thébrickan och slog sig ner i kompishögen i gillestugan utan snarare "ta vad ni vill ha, det finns nybakta bullar under handduken på diskbänken" och så gick hon "ur vägen" och ägnade sig åt sitt. Det var självklart då, men efteråt har flera barndomskompisar kommenterat just att både min mamma och pappa var befriande "lagom" i sitt umgänge med oss.

Men det fanns en sak som jag gärna skulle ha ändrat på min mamma när jag växte upp.
Hennes glamourfaktor.
Hon var städeffektiv, renoverade möbler i garaget och såg hyggligt ung ut för att egentligen vara ganska gammal (hon var 26 år när jag föddes och det tyckte jag då var VÄLDIGT gammalt), men hon var ohjälpligt oglamorös.

Min kompis Ericas mamma satt ofta uppkrupen i sin TV-fåtölj med nylonstrumpbyxor, jackkavajer med guldknappar, fina stora broscher, luktade exklusiv parfym och de högklackade pumpsen prydligt parkerade bredvid fåtöljen.
Hon var i övrigt ganska jordnära, men just de där uppställda högklackade skorna kan jag minnas som om det var igår. Jag var verkligen avundsjuk på Erica i de stunderna.

Mamma tog träskorna till brevlådan, hade sandaler med en liten uschlig klack på skolavslutningarna och hade ofta vit målarfärg på händerna, en för evigt sprucken nagel efter ett hammarslag och förnyade sitt smyckesförråd ungefär var femte år då hon fick en ny tunn guldkedja av pappa i födelsedagspresent. De andra åren fick hon nattlinnen och jag kan väl bara krasst konstatera att "kaka söker maka" Han om möjligt förstod sig ännu mindre på glamour. Inga tunna spetsnattlinnen med tillhörande negligéer utan snarare pippigula bomullsnattlinnen med vita bandkanter. Lagom lång för att slippa frysa om benen, men tillräckligt kort för att inte sno in sig och få klaustrofobi.

Men ibland så hade hon faktiskt sina ljusa stunder. Som när hon köpte ett vitt set med kjol, linne och tillhörande slät jacka som hade något virkliknande överdrag över. Jag kom ihåg att jag tyckte hon såg ut som en prinsessa om hon bara hade förstått sig på lite glamoursmycken och högklackade skor förståss.
Just denna kreation tog hon fram nu i julas för att Ebba och hennes jämngamla kusin Louise ville klä ut sig i "fina" kläder.
Småtjejerna var helt saliga och tyckte att det var djupt orättvist att vi (jag och min tvillingsyster) hade haft en mamma som var så fint klädd och där satt deras mammor i jeans och tröja.
De skulle bara veta....

Det är bara att konstatera att det som en gång var ganska glamourösmedveten 5-åring med svaghet för smycken och böljande klänningar har blivit en ganska så vanlig småbarnsmamma som i och för sig ofta går i kjol, men då helst i jeanstyg och känner  ganska sällan sig som så särledes glamourös, men tycker att livet är ganska OK ändå.

Men tro inte att jag har glömt.

När Ebba som 1,5-åring grabbade tag i en av de hiskliga rosa-lila plastväskorna på H&M flickavdelning och sa; "Vill ha!" tvingade jag hennes pappa att hiva upp plånboken trots att det var en helt vanlig sketen onsdag.
När Ebba sätter på sig fyra halsband, har prinsesskrona och ärvda lila "finklänningen" med många volanger och för lite smak (i mina ögon) så beundrar jag henne med glada tillrop eftersom HON tycker att hon är fin och det räcker så gott.

Jag förstår  Ebba så väl när hon upptäckte min bröllopsklänning för ett par veckor sedan. I och för sig ganska modest i sitt snitt, men långt mera festlig än vardagsmamma i jeans och tröja. Kunde inte stå emot hennes önskan att visa henne hur den såg ut på.
- Jag tycker att du skulle ha den oftare!
3,5-åringens ögon lyste av beundran och jag minns så väl liten Åsas resonemang, men förstår så väl hennes mamma nu.

Nä, jag är inte heller någon glamourmamma och jag tror att det är av samma skäl som min mamma anförde för mig när jag klagade på hennes brist på  "Falcon crest-feeling".

-"Jag ser utklädd ut i smycken"
Faktum var att mammas släta vitguldsringar och tunna guldkedja var precis lagom. De gångerna hon på min begäran prövade något annat så såg hon snarare ut som en julgran än Dallas-Pamela. Jag själv är exakt likadan. Släta guldringar (med några små diamanter eftersom maken tyckte att "något ska du väl ändå ha") och ett tunt halsband är vad jag kan få på mig. Sätter jag på mig mera så känner jag mig som, just det.....en julgran.

-"Jag får ont i fötterna av för höga klackar"
Här är jag dock "lite bättre" än mamma, men det är i ärlighetens namn bara marginellt. Visst hade jag lite klack när jag skred upp för altargången, men i bilen till festen åkte Birckenstockentofflorna på!
Jag kan inte hjälpa det, men jag känner mig bara "styltig" på för höga klackar och tycker att man balanserar alltid på gränsen mellan våp och tant.

Faktum är att min mamma, nu när jag har lite perspektiv på det, var ofta väldigt snyggt klädd om än som sagt ganska oglamourös.
Det var bara det att det nog var mera svensk studenthippa än amerikansk collegebal över henne.
Välskräddad Busnelhalsduk mer än flyktig sjal med hästskor på.
Mer mamma än tjusig dam helt enkelt.

Men min mamma har faktiskt blivit lite mera glamourös med åren. Kanske inget som en oinvigd skulle notera, men en som följt henne under 30 år kan se det.

Ibland har mamma faktiskt nagellack. Inte blodröda och inte jättelånga utan snarare ljusrosa ändamålsenliga....men utan vita färgstänk.
Efter 50 har hon kunnat ha sin mormors armlänk utan att man hört "Jingle bells" och banne mig om hon inte skulle kunna ha clips snart!

Så ni som tycker att jag sjavar runt i trista jeans och borde "hotta till mig" ska nog få se att jag kommer ta upp kampen med Sue Ellen lagom till 50-årsdagen!

Jag har varit och klippt mig....eller rättare sagt jag satte mig i en frisörstol och simsalabim så var den gamla Åsa borta!

Först och främst vill jag påpeka, jag brukar faktiskt vara ganska öppen för förändringar och för mig är inte mitt hår någon "helig ko" utan närmaste frisör när håret skriker efter uppdatering brukar få den äran att tjäna lättförtjänta pengar (toppklippning).
Jag litar helt och fullt på att frisörer kan sitt hantverk.
Det kunde säkert även denna entuastiska ungtupp till frisör, men öronen hade han visst glömt kvar hemma på köksbordet.
Jag bad att han skulle klippa bort allt slitet och klippa upp det lite för att det inte skulle hänga platt, men fortfarande så att det gick att sätta upp.
Men ordet l"LITE"  verkade inte finnas i hans vokubulär utan han körde helt efter eget huvud (på mitt huvud!)

Hade jag bara varit en smula mera uppmärksam så skulle jag sett att vi nog inte var helt kompatibla.

Jag bad om en "ut ur duschen-handdukstorka-borsta-klar-frisyr"- Han rättade till sin "direkt-upp-ur-sängen-med-uppenbart-arbete-bakom- frisyr" varenda gång han gick förbi en spegel på jakt efter sina tillbehör.

Jag såg framemot en lugn valborgskväll med familjen- Han hade hela kompiskretsen brölande i frisörsofforna väntande på att han "jalla,jalla" för vidare färd som definitivt inte var barnvänlig utifrån deras inte så diskreta diskussioner mellan varandra.

Jag såg framemot en halvtimmes öronvila från tjattrande familj- Han ville jag skulle få pratvaluta för pengarna.

Vad blev resultatet då?
Ja, ska man vara riktigt vårsnäll så ser jag ut som Josefin Nilsson (makens tröstande kommentar), men då är det banne mig efter en riktigt hård utekväll!
Ska man vara ärlig så har jag fått en frisyr som kräver fyra hårspännen för att hålla tillbaka en uppklippning som inte skulle definieras som lite uppklippt utan som uppmanar till att man säljer både barn och vardagsliv på Blocket för att ens ha en sportslig chans att få till något som liknar en värdig frisyr.

Jag ser ut som en blandning mellan min mamma  upplaga 1986 och en tuff rökrutebrud som försovit sig.

Maken (och resten av omgivningen) tycker att jag överdriver duktigt, men vad hjälper det när man varje gång man går in i badrummet och ser sig själv i spegeln och undrar vem som har den dåliga ovanan att följa efter vilt främmande människor in på toaletten?

Jag som ser ut som en byfåne när jag har keps får hitta någon annan huvudbonad den närmaste månaden.

Nu när jag tänker efter så har jag nog bara blivit så här missnöjd en gång tidigare.
Då var jag 15 år och hade bestämt att jag ville se ut som Madonna i håret. Hon hade då någon typ av rakt avklippt page med stora lockar i.....det skulle jag ha!

Kort och gott, jag såg inte ut som Madonna.
Kanske snarare hennes mormor.
Page blev det, men mera småkrulligt a`nyfriserad pudel än storlockigt filmstjärnehår.

Min dåvarande pojkvän såg ganska förfärad ut när jag anlände till en fest på kvällen. Tacka för det när man plötsligt upptäcker att ens 15-åriga flickvän förvandlats till en av hans mormors syjunta-väninna!
Tack och lov så har jag i alla fall alltid haft den goda smaken att välja pojkvänner som har vett att inte strö salt i såren utan han sa bara "ja, lockigt blev det i alla fall".

Två dagar senare var jag singel. Han hävdade att det inte berodde på frisyren, men det kan han försöka slå i någon annan.
Maken har dock lovat att hans kärlek är lite stabilare än så och behåller mig.

TACK!